Längre från Stureplan än så här kan du inte komma…

Dag 2 - tisdag den 4 mars
Jag vaknade i morse med ett ryck och insåg att jag hade tre minuter på mig att hinna i tid. Sju minuter senare var jag omklädd för den planerade löprundan och mötte min norske kollega vid hotellobbyn. Wenche, som förövrigt är bronsmedaljör i VM i damorientering, och jag hade bestämt oss för att springa tillsammans denna morgon. Efter en kilometer så befann vi oss plötsligt i den värsta slum jag någonsin tidigare sett. Stanken av urin och avföring i kombination med synen av hur dessa människor tvingades bo blev för stark för min kollega, varför vi bestämde oss för att istället springa på löpbanden som finns i anslutning till hotellets gym.

Efter att ha sprungit 25 minuter på bandet så bestämde jag mig för att kliva av. Men trots detta så fortsatte marken under mig att forsa framåt. Allt blev oskarpt och jag kände ett starkt illamående. Något liknande hade jag inte upplevt sedan ett valborgsmässofirande under högstadiet. Då berodde mitt illamående dock på helt andra orsaker. Att jag lyckades ta mig upp till mitt rum, på sextonde våningen, var ett under. Jag utgick från att jag blivit magsjuk. Men efter att ha slukat en stor flaska mineralvatten så kvicknade jag så småningom till och insåg att jag i stort sett inte hade druckit något sedan jag klivit av planet ett dygn tidigare. Bortsett från två öl i samband med middagen kvällen innan. Visst, kalla det klantigt. För det är precis var det är.

Efter att under eftermiddagen bland annat ha diskuterat den svenska samt tyska mediebyråersättningen med min kollega från Berlin så bestämde jag mig för att återvända till den plats där Wenche och jag, som snabbast, hade besökt under morgonen.

Utrustad med kamera och ryggsäck gav jag mig av. Överallt närmade sig människor som ville sälja prylar eller sina tjänster. Utan att jag lagt märke till det höll en av dessa ”säljare” plötsligt på att pilla mig i mitt ena öra. På en av sina långa pincetter visade han upp svart öronvax som han påstod kom från mitt öra. Strängen av öronvax visade sig vara minst tre centimeter lång. Jag hade förövrigt ”topsat” mig efter morgonduschen sju timmar tidigare så jag misstänkte att detta var en ren bluff. Han krävde mig dock på 450 rupies (cirka 90kronor) för besväret. Men tji fick han.

När jag återvände till det aktuella slumområdet var dofterna och synintrycken betydligt starkare under denna sena eftermiddag än var de varit på morgonen. Den 35 gradiga värmen under dagen hade naturligtvis bidragit till detta. Är du känslig ska du sluta att läsa just här. Mänsklig avföring låg längs trottoaren. En del hade haft den goda smaken att göra sina behov på tidningspapper istället för på gatstenen. Plötsligt är jag nära att sätta ena foten på en död råtta vars synliga innanmäte hunnit torka under i den varma solen. Strax bredvid sitter två små barn och leker. De skjul som dessa stakars människor tvingas bo i skulle ingen varelse i västvärlden anse vara acceptabel ens som cykelförråd. Men Indiens allra fattigaste människor lever så här. Jag känner ett starkt medlidande och inser att längre från Stureplan än så här kan man inte komma…

Lets drink to the hard working people. Lets think of the lowly of birth. Spare a thought for the rag taggy people. Lets drink to the salt of the earth.
Salt of the earth, The Rolling Stones

Andra bloggar om: Indien, Mumbai, intressant.se